Det är svårt att se sina egna fel, när man inte förstår att man gjort dem.
Alla är vi olika, även om vi delar samma intressen, hårfärg eller till och med blod så har vi faktiskt olika känslor.
Känslor är något som alltid kommer urskilja den ena människan från den andra.
En känsla är ens egen, den kommer man aldrig helt och fullt ut kunna dela med någon annan.
Man kan ha förståelse för varandras känslor, eller så kan man även vara helt oförstående.
Jag försöker att förstå alla människor, deras handlande måste baseras utav någonting dem känner och därav dömer jag dem inte det första jag gör.
Men sen kan jag också känna att hur mycket jag än försöker att förstå, så är det ibland omöjligt.
Människan är beroende utav bekräftelse. Och jag är inte mer än människa. Jag behöver känna mig viktig och uppskattad precis lika mycket som vilken annan människa som helst på denna jord.
Det är inte alltid man visar vad man känner, för man känner sig dum och löjlig som tycker och känner en viss sak.
Men oavsett detta så skall man alltid respektera varandras känslor. Ingen vill känna sig bortgjort, bortglöm eller rent ut sagt som en idiot, just för att man känner en viss känsla, som faktiskt inte kan hjälpas.
"Det enda vi människor inte kan styra utöver fullt ut är våra känslor", sa en viss person till mig en gång.
Och det stämmer, vi kan inte hjälpa att vi känner oss ledsna, eller glada, eller ens kära..
Har jag någon rätt att känna mig bortglömd? -Det kan man undra.
Egoistiskt är det egentligen utav mig, för jag har människor som älskar mig, ett hem och mat så det räcker till och blir över.
Jag är full av känslor och inte hjälpa det. Kanske tänker jag för mycket för mitt eget bästa.
Men det ändrar fortfarande inte det faktum att ja, jag känner mig lite bortglömd ibland..
