Angeliqua.

Att skriva är för mig som terapi för själen.
Jag behöver inte alltid skriva, men ibland så behöver mina tankar få ta plats någon annanstans än inom mig.

När jag kommer hem så blir jag påmind om vad jag lämnat, alla mina syskon, mina föräldrar, mina vänner och mina katter. Det är inte lätt att lämna någon man älskar, men ibland måste man göra vissa saker för att rädda sig själv. För det går inte att leva för någon annan, för ingen annan lever för dig.
Jag önskar jag kunde bära hela världen på min axlar, att jag kunde hjälpa varenda själ på denna jord. Men hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig att räcka till. Men varför känner jag mig då som en usel människa som tänker på mig själv och ser till mina alldeles egna behov?
Jag älskar min stad. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar alla dem som står mig nära. Dem är min inre trygghet. Men jag är olycklig här. Jag sitter med samma längtan idag som för ett år sedan, en längtan bort härifrån. En längtan till någon annanstans.

Jag saknar mina vänner i Los Angeles. Jag saknar Los Angeles. Jag saknar min pojkvän.